Ignorerad och bortglömd(?).
Att bli ignorerad av någon som betyder mycket för en och som har en stor plats i ens hjärta, det är outhärdligt.
Det är en fruktansvärd känsla, man känner sig fullkomligt värdelös.
Och anledningen till att jag skriver om de här? Jo, de är precis vad jag blivit, totalt ignorerad en kille som betyder massor.
Allt började en kväll i gusum i november(?) förra året.
Det var första gången jag träffade Jimmy, på en rockabillyfest eller ja, jag pratade inte med honom förrän vi skulle åka hem.
Och jag tror vi pratade om att det var kallt för jag hade en kort klänning och varken tröja eller strumpbyxor på mig.
Han åkte med oss i limousinen hem i alla fall, och jag vet inte varför men jag satt o höll handen på hans lår medan jag satt o luta mig mot en kompis och halvsov/sov..
Nån dag senare fick ja en vänförfrågan på Facebook av Jimmy.
så vi började prata lite på chatten.
Och öppen som jag är så pratade jag om allt o inget o delvis om en kille jag träffade då som de va lite bekymrar med och som till slut dog ut eller va man ska säga.
Jag hade väl även flirtat lite me Jimmy o tyckte ju att han va rätt så snygg och så va vi på samma 50-årsfest nångång i våras.
De va väl bland dom första gångerna vi pratade face to face lixom. O vi dansade den kvällen, både bugg och lugna o de va så mysigt att bara kramas. Sen stod vi o höll om varandra dom sista timmarna i alla fall, o så åkte han med oss till viken även då o Gud vad jag vill kyssa honom den kvällen meeeen även jag kan va blyg så de blev inget men vi satt o höll handen på vägen hem.
Sen utvecklades våran relation till nån "vänner me fördelar"-relation och vi sa båda två att vi inte ville ha nått seriöst o va överens o så.
Vi umgicks, kollade på film o myste och åkte o bada ihop några ggr.
De är dock nu i efterhand jag fattar att jag måste varit väldigt blind för mina egna känslor för den här karln.
Jag va alltid glad med honom o de pirrade lite i magen när ja åkte till han.
O första gången vi skulle ses hemma hos honom, fy satan så nervös jag var.
Vi hade en annan riktigt mysig kväll i början när vi börja umgås, vi åkte till blackstad, kommer inte ihåg vilka som spelade men de vi va flera raggarbilar som åkte i alla fall o jag va nykter o körde. Även Jimmy va nykter o körde sin bil.
Jag sitter nu o funderar på om de faktiskt var första gången vi kysstes..
Jag ska inte svära på de..
Men vi dansa en del även den kvällen och nån gnällde om att han hade dålig kondis, o min va väl inte mkt bättre för ja fick träningsvärk dagen efter.
Men vi gick runt o höll i handen och kollade på bilar och pratade.
Vet att jag även ringde Jimmy mitt i natten då när jag skulle köra hem efter jag lämnat av allt folk.
Jag skyllde på att de varför att jag inte skulle somna o köra av vägen men jag ville bara prata med Han.
Och en kväll som jag minns med mycket värme i hjärtat, de va när vi åkte till Örsåsa.
Vi åkte hans buick dit, o alltså känslan när man blir upphämtad av en snygg(!) karl i en buick Elektra, den är svårslagen.
De va en väldigt trevlig kväll men färden hem va nog de bästa den kvällen för jag satt lutad mot Jimmy och han höll armen om mig o vi pratade (mest jag som svamla) om allt mellan himmel o jord. Minns att ja pratade mkt om månen för den hade nån konstig färg den natten.
Men ja, en underbar kväll bara.
De har varit bästa sommaren på länge pga Jimmy.
Och nu är allt bara över, han pratar inte med mig överhuvudtaget och jag förstår fortfarande inte vad som hände och de gör mig så ledsen.
Och jag vet inte varför jag inte tidigare insåg att jag var kär i honom, de kom lite som en chock för mig oxå. För när han slutade prata med mig, då trillade polletten ner ORDENTLIGT! Och de är nog första killen som jag på riktigt skulle vilja försöka få till nått seriöst med.
Och de är väl därför det gör så himla ont att veta att han inte alls tycker om mig på det sättet, inte ens litegrann troligtvis. Att inte ens få ett svar på min långa kärleksförklaring till hobom. Att han inte ens kunde svara "nä men du, jag tycker inte om dig så" eller nått i den stilen.
Som jag skrev i början, de gör ont, fruktansvärt ont att bli ignorerad.
Men skulle han höra av sig, jag skulle inte va bitter, jag skulle inte tveka en sekund på att prata med honom igen för jag saknar honom och han betyder massor för mig.
Sen sa ju min söta Marlene häromdagen "du fattade verkligen inte att du tyckte om honom innan han sluta prata med dig va?!"
Som att de kunde väl vem som helst se. Men inte jag uppenbarligen..
(Oooo jag saknar att vakna upp bredvid honom och titta på han när han sover för då är han riktigt söt och ser så fridfull ut..)
Men ja, jag har väl gjort vad jag kan eller ja.
Jag skulle kunna ringa men helt seriöst så tror jag inte att han skulle svara eftersom han inte svarar på sms, nån föreslog att jag skulle hälsa på han meeen de känns lite väl dramatiskt att knacka på dörren så den skippar vi.
Jag skickade ett sms förra helgen oxå när ja va lite full.
Inte SÅ full att jag inte visste vad jag gjorde, för helt ärligt, jag visste precis vad jag skrev och precis vad jag höll på med men sen har jag inte skrivit nått och jag har inte hört ett ord.
Och han är väl troligtvis nöjd med de men allt de här känns inte avslutat på nått vis.
Troligtvis bara jag som hoppas de ska bli bra men jag måste ju hoppas och tro, jag kan ju inte bara ge upp heller..
//Sofie
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
