Jag trodde att jag hade träffat han med stort H, min prins, min riddare på sin vita springare, mr Right, the one, ja ni fattar nog poängen. (Eller ja, jag tror fortfarande att han är allt det där.)
Jag träffade en kille och blev förälskad väldigt snabbt, för de kändes som allt klickade direkt.
Men vi delade nog inte den uppfattningen förstår jag nu i efterhand.
Jag ville väldigt mycket, och det gick lite för snabbt och jag lägger nästan hela skulden på mig själv att det blev såhär.
Och jag förstår om han tyckte att jag var lite "på" men samtidigt så kändes de som att ifall jag hade tagit ett steg tillbaka så hade han trott att jag inte ville något.
Men de kanske inte var så, hur som helst så trodde jag de.
Om jag kunde göra de igen så hade jag säkert inte gjort det annorlunda.
Jag blev störtkär i den här killen, och jag ville så mycket att han bara skulle svara på om han faktiskt ville något med mig.
Men jag pressade för hårt, blev väldigt jobbig, jag blev osäker och började tvivla på allt.
Jag vet att jag har en tendens att ha dåligt tålamod och att jag är lite för mycket men jag har svårt att ändra på mig också.
Sen kom bara dödsstöten "rykten", nått som fräter som syra ibland.
Jag blev sårad och ledsen över att han inte visste om han kunde tro på mig, och han blev också sårad.
Misstro ledde till att jag blev arg, jag sa så mycket som jag inte menade, så mycket dumt som inte hade behövt sägas.
Jag ville visa att jag tycker om honom på riktigt och så jävla mycket så jag fick den briljanta idén att åka hem till honom och ringa på dörren med en ros i min hand, han var tyvärr inte hemma.
Men jag bara satte mig i bilen och åkte, bestämd att övertyga honom om han betyder mycket för mig.
Han får mig att le, att skratta, att bli varmt inombords, jag har alltid varit bekväm i hans närvaro och han får det att pirra sådär härligt i magen.
Han betyder.
Jag kan inte sätta fingret på vad som hände sen, men vi blev bara osams och sårade varandra, allt kom ut fel, mycket blev missförstått och nu är allt borta, över.
"Skiter i vilket nu" det tog hårt att höra från honom, men på ett sätt förstår jag att han inte orkade mer heller.
Jag är bara så ledsen att det blev så fel, något som jag verkligen tror kunde ha blivit bra.
Jag är så ledsen för allt, så sårad och jag är helt förstörd.
Förlåt.
//Sofie
