Du..
Du bryter ner mina murar som jag byggt upp.
Du rör upp det jag vill förtränga.
Du tvingar mig att prata.
Jag vill bara glömma allt och låtsas att problemen inte finns.
Är det så fel?
Du säger att det är bra att tala om hur man känner.
Men hur kan något vara bra när man bara blir ledsen?
Hur kan det vara bra när allt rasar samman?
När jag känner hur tårarna svider innanför ögonlocken.
Hur kan det vara bra?
