Sofeij

Vet du, att jag verkligen hatar när du säger att det här är livet jag valt.
För jag tror inte att jag valde ett liv som ensam 25årig tvåbarnsmamma.
Livet jag valde var med Johan, vi älskade varandra.
Jag trodde att vi skulle gifta oss, få barn, köpa hus och bli gamla tillsammans som mamma och pappa.
Men det blev inte så.
Vi gled isär och hittade inte tillbaka till varandra.
Och vissa dagar känns det jävligt tungt.
Speciellt när man ser alla andra som har pojkvän och barn och köper hus ihop och är lyckliga tillsammans.
Och man tänker att "de där kunde ha varit jag".
Självklart är jag ledsen att det inte blev så men det är inget jag pratar om.
Jag önskar verkligen alla mina vänner all lycka men ibland blir det tungt..
Vissa kvällar, när jag sitter i soffan så känner jag mig som världens ensammaste. Som att jag alltid kommer vara det.
Jag försöker le och vara glad för att ingen ska se hur ensam eller ledsen jag egentligen är.
Ibland känns det som att ingen bryr sig om att se förbi fasaden.
Jag tänker alldeles för mycket när jag är ensam en hel kväll men det är skönt att rensa huvet och skriva av sig.
Nattinatt!